OM KAFFE



Kaffet når Sverige


År 1685 var första gången man säkert vet att kaffet kom till Sverige. Göteborgstullens papper det året visar att någon tog in ett halvt kilo kaffe. Två år senare stod kaffet upptaget som medicin i apotekets prislista.

Kaffet fick en trevande start i landet, men år 1728 måste kaffet ha blivit populärt för då vet man att det fanns ett femtontal kaffehus i Stockholm.

Det sägs att kaffedrickandet i landet kom igång på allvar efter att Karl XII återvänt från Turkiet. Kungen och hans karoliner ska enligt uppgift ha konsumerat tre och ett halvt kilo kaffe om dagen under exilen i Turkiet. Linné skrev drygt trettio år efter Karl XII:s död att "Turkarne lärdt oss kläda oss hema och at dricka Coffé."

Exklusiv dryck
De tidiga svenska kaffedrickarna drack kaffe i privata sällskap. Det blev inne bland fint folk att servera kaffe efter middagarna. Man drack kaffet i pyttesmå koppar, precis som turkarna. År 1740 kostade ett skålpund kaffebönor (0,425 kg) 50 daler kopparmynt, vilket var lika mycket som en dräng fick i ersättning på ett helt år.

De första kaffehusen låg oftast en eller flera trappor upp i husen. Gästerna var herrar ur de högre stånden. Till de mera exklusiva kaffehusen räknades kaffeskänken Normans i paradvåningen i det gamla Torstenssonska palatset vid Fredsgatan i Stockholm.

Förutom kaffe serverades också te, choklad, arrak och punsch på kaffehusen. Man rökte, snusade och spelade schack, biljard och andra spel. Maja-Lisas kaffehus vid Gråmunkegränd var ett av de mera kända på 1780-talet i Stockholm.

Kaffeförbuden införs
Myndigheternas intresse för kaffet vaknade tidigt. Redan 1733 fanns en förordning som reglerade öppettiderna på kaffehusen: Klockan sju på kvällen var det stängningsdags, förutom på sommaren då man fick ha öppet till klockan tio.

Under 1700-talet infördes förbud mot kaffe i Sverige under tre perioder. Vid 1756 års riksdag genomdrev bönderna det första förbudet mot kaffe. Det var en hämndaktion mot de andra stånden för att de tidigare nekat bönderna fri husbehovsbränning.

Många kaffehusvärdar började då att servera kaffe i smyg. Det fanns hemliga klubbar i städerna för invigda kaffedrickare. Kaffemål kom upp i domstolarna. En man vid namn Hindrich Ljung anklagades för att ha förtärt en dryck som genom lukt och utseende påminde om det förbjudna kaffet, men Ljung klarade sig genom att säga att hans dryck varit gjort på bränt bröd.

För andra anklagade gick det inte lika bra. En hushållerska och en jungfru ertappades på bar gärning med rykande kaffepanna på bordet. Damerna dömdes att böta hundra daler silvermynt vilket var en ansenlig summa pengar - och den normala för den här typen av kaffemål. Kaffeförbudet (liksom förbudet att bränna sitt eget brännvin) efterlevdes dåligt.

Det andra förbudet kom 1794 då man tyckte att det i rådande konjunkturläge var oacceptabelt att importera kaffe. Alltför mycket valuta försvann ut ur landet. Många kaffeälskare blev bedrövade. Vissa samlades i sorgkläder och firade skämtsamt begravningsfester för kaffet. Förbudet hävdes 1796. Ett tredje förbud utfärdades 1799 och detta gällde fram till 1802.

Kaffe blir en dryck för alla
Trots de olika förbuden mot kaffe gick kaffedrickandet inte att stoppa. Från att främst ha varit de välbeställda männens dryck, blev kaffet under 1800-talet en dryck för alla. Kafferepet blev en vanlig form för kvinnors umgänge.

Åren kring 1900 kan man säga att kaffet blev svenskarnas nationaldryck. Då drack man kaffe både till vardags och till fest. Man började dagen med kaffe och fortsatte med förmiddagskaffe, som kom att kallas för elvakaffe.

Handelsstatistiken visar att kaffeimporten ökade explosionsartat i början av 1900-talet. År 1871-75 importerades i snitt 9469 ton kaffe varje år. År 1896-1900 var den siffran 24183 ton för att år 1911 uppgå till 35523 ton!